Designa en webbplats som denna med WordPress.com
Kom igång
  • Trick & Treat

    Uppstart bloggen om Suki och Ninja

    Först lite om oss 3.

    Jag heter Malin Väisänen och har två finska lapphundar, Suki 4 år och Ninja som blir 2 år nu strax innan jul.

    Anledningen till att jag nu drar igång den här bloggen är för att jag känner att ibland så vill jag skriva mer om oss än kolumnen som jag skriver åt Svenska Hundklubben inte alltid räcker till. Så vi kör, rakt in i kaklet. Ni kommer att lära känna oss längs med vägen om ni inte redan följt oss under de två år som jag skrivit om vår resa tillsammans.

    Allt hänger på de små detaljerna!

    Först vill jag berätta om att jag nog jinxade vår fina svit av icke rymningar sen i augusti.

    Redan ngn dag efter att jag skrev förra texten till hundklubbens månadsblad så tog jag ut hundarna till bilen (3m från ytterdörren) för att åka till jobbet. Tog inga koppel, för det hade ju gått “så bra “ hittills.. 15m från ytterdörren står ett rådjur, lite gömt. Ninja får syn på den, säger “Uff” och sen drar båda hundarna iväg in i skogsbrynet som en avlöning inför julen. Jaja, ett bakslag så det heter duga. Jag skrek stoppord, svor och visslade men ingen reaktion från hundarna. Maken kom utskuttandes från huset och frågade vad som stod på. Efter att snabbt ha förklarat läget så bad jag honom att hämta koppel medan jag jagade efter rymmarna. Gick med raska steg ned mot 70-vägen nedanför huset för att se till så att inga bilar kom farandes i samma veva. Som förväntat så sprang rådjuren strax därpå över vägen och till fältet bredvid vägen. Efter kom Ninja farandes som ett skott med Suki i släptåg några meter efter. När rådjuren graciöst hoppade över det stora diket som finns mitt på fältet och ninja skulle göra det samma så såg det ut ungefär som i en tecknad film när figurerna springer rakt ut i tomma luften och därefter faller pladask ner….

    Jag trodde verkligen att vattnet i diket skull få Ninja att sluta jakten men hon ploppade upp ur diket och fortsatte springa som Gråben på jakt efter Hjulben (för er som minns). Suki däremot tvärnitade precis på kanten till diket, sökte därefter min blick och valde att glatt komma skuttande tillbaka till mig med svansen viftandes som aldrig förr. Jag överlämnade Suki till husse och fortsatte min jakt på Ninja som tillsammans med rådjuren hade fortsatt in i nästa skog bortanför fälten. Jag behövde fortsatte vissla och ropa så hon skulle kunna höra mig och efter bara ett par minuter kom hon galopperandes tillbaka, lika lycklig som när hon stack iväg, men betydligt smutsigare, mkt tack vare doppet i diket gissar jag. Så Suki fick följa med till jobbet medan Ninja fick stanna hemma och skämmas lite. Ett bakslag i vår träning, javisst, men det är bara att ta nya tag och kriga vidare. Någon dag i framtiden (när vete tusan) så kommer hundarna välja mig istället för bytet, det gäller bara att jag ska få dem att inse att jag är värdefullare att välja än ett ev. byte på språng.

    Så här års påverkar mörkret och vädret både mig och hundarna. Ingen har riktig lust att hitta på något utomhus, gräsmattan är en lervälling så där får/kan vi inte vara så mkt just nu (läs innan minusgraderna kom) och till och med de vanliga promenaderna har blivit jobbiga, då alla vilda djur kommer ut tidigare på kvällarna, rör sig i mörkret vilket triggar hundarna extra mycket med skuggor som rör sig och dofterna blir fler.

    Så vi testar att göra små saker inomhus istället. Som ex. så tränar hundarna på att hålla/plocka upp från golvet. Främst små saker såsom pennor, tomma toarullar, mina airpods. m m. Syftet är att kunna hämta och lämna saker till mig, eller ngn anna (utan att tugga på dem, vilket i sig är en prövning).

    Suki har kommit längst (eftersom vi har tränat i flera år) så hon törs/vill hålla i olika sorters material medan Ninja är mer osäker och tycker vissa material är obehagliga men hon visar god vilja att försöka iaf. Bästa tricket ( Nr 1 på tio i topplistan över användbara trick) som jag lärt dem, är att ta av mina strumpor på kvällen, sååå skönt! Suki är en riktig hejare på detta med Ninja gärna tar tillfället i akt och börjar lattja med strumporna, innan hon kommer med dem.

    Vi repeterar också passivitet genom vår övning “vänta” ( Nr 2 på tio i topplistan över användbara trick) eftersom de varit lite stökiga ett par gånger på jobbet. Det blev stor skillnad när jag tog med mig filten och visade båda hundarna att de skulle ligga och ”vänta” på filten (på godis förstås men ändå) och de fick inte hälsa på besökarna innan jag sa varsågod.

    Flera av besökarna blev otroligt snopna men också positivt överraskade då hundarna inte kom framstormandes som de brukar göra, ”Nämen, vilka duktiga hundar du har”-sas det. De skulle bara veta hur mycket träning som ligger bakom just den lilla övningen 🙂

    Ändå väldigt kul att se att det verkligen fungerade.

    Ja det var allt för denna gång.

    Snart åter med nya upptåg

    Ha det bäst till dess!

    Tass och nospuss!

    Malin Suki och Ninja

  • Vardagen knackar på

    Uppstart bloggen om Suki och Ninja

    Först lite om oss 3.

    Jag heter Malin Väisänen och har två finska lapphundar, Suki 4 år och Ninja som blir 2 år nu strax innan jul.

    Anledningen till att jag nu drar igång den här bloggen är för att jag känner att ibland så vill jag skriva mer om oss än kolumnen som jag skriver åt Svenska Hundklubben inte alltid räcker till. Så vi kör, rakt in i kaklet. Ni kommer att lära känna oss längs med vägen om ni inte redan följt oss under de två år som jag skrivit om vår resa tillsammans.

    Allt hänger på de små detaljerna!

    Först vill jag berätta om att jag nog jinxade vår fina svit av icke rymningar sen i augusti.

    Redan ngn dag efter att jag skrev förra texten till hundklubbens månadsblad så tog jag ut hundarna till bilen (3m från ytterdörren) för att åka till jobbet. Tog inga koppel, för det hade ju gått “så bra “ hittills.. 15m från ytterdörren står ett rådjur, lite gömt. Ninja får syn på den, säger “Uff” och sen drar båda hundarna iväg in i skogsbrynet som en avlöning inför julen. Jaja, ett bakslag så det heter duga. Jag skrek stoppord, svor och visslade men ingen reaktion från hundarna. Maken kom utskuttandes från huset och frågade vad som stod på. Efter att snabbt ha förklarat läget så bad jag honom att hämta koppel medan jag jagade efter rymmarna. Gick med raska steg ned mot 70-vägen nedanför huset för att se till så att inga bilar kom farandes i samma veva. Som förväntat så sprang rådjuren strax därpå över vägen och till fältet bredvid vägen. Efter kom Ninja farandes som ett skott med Suki i släptåg några meter efter. När rådjuren graciöst hoppade över det stora diket som finns mitt på fältet och ninja skulle göra det samma så såg det ut ungefär som i en tecknad film när figurerna springer rakt ut i tomma luften och därefter faller pladask ner….

    Jag trodde verkligen att vattnet i diket skull få Ninja att sluta jakten men hon ploppade upp ur diket och fortsatte springa som Gråben på jakt efter Hjulben (för er som minns). Suki däremot tvärnitade precis på kanten till diket, sökte därefter min blick och valde att glatt komma skuttande tillbaka till mig med svansen viftandes som aldrig förr. Jag överlämnade Suki till husse och fortsatte min jakt på Ninja som tillsammans med rådjuren hade fortsatt in i nästa skog bortanför fälten. Jag behövde fortsatte vissla och ropa så hon skulle kunna höra mig och efter bara ett par minuter kom hon galopperandes tillbaka, lika lycklig som när hon stack iväg, men betydligt smutsigare, mkt tack vare doppet i diket gissar jag. Så Suki fick följa med till jobbet medan Ninja fick stanna hemma och skämmas lite. Ett bakslag i vår träning, javisst, men det är bara att ta nya tag och kriga vidare. Någon dag i framtiden (när vete tusan) så kommer hundarna välja mig istället för bytet, det gäller bara att jag ska få dem att inse att jag är värdefullare att välja än ett ev. byte på språng.

    Så här års påverkar mörkret och vädret både mig och hundarna. Ingen har riktig lust att hitta på något utomhus, gräsmattan är en lervälling så där får/kan vi inte vara så mkt just nu (läs innan minusgraderna kom) och till och med de vanliga promenaderna har blivit jobbiga, då alla vilda djur kommer ut tidigare på kvällarna, rör sig i mörkret vilket triggar hundarna extra mycket med skuggor som rör sig och dofterna blir fler.

    Så vi testar att göra små saker inomhus istället. Som ex. så tränar hundarna på att hålla/plocka upp från golvet. Främst små saker såsom pennor, tomma toarullar, mina airpods. m m. Syftet är att kunna hämta och lämna saker till mig, eller ngn anna (utan att tugga på dem, vilket i sig är en prövning).

    Suki har kommit längst (eftersom vi har tränat i flera år) så hon törs/vill hålla i olika sorters material medan Ninja är mer osäker och tycker vissa material är obehagliga men hon visar god vilja att försöka iaf. Bästa tricket ( Nr 1 på tio i topplistan över användbara trick) som jag lärt dem, är att ta av mina strumpor på kvällen, sååå skönt! Suki är en riktig hejare på detta med Ninja gärna tar tillfället i akt och börjar lattja med strumporna, innan hon kommer med dem.

    Vi repeterar också passivitet genom vår övning “vänta” ( Nr 2 på tio i topplistan över användbara trick) eftersom de varit lite stökiga ett par gånger på jobbet. Det blev stor skillnad när jag tog med mig filten och visade båda hundarna att de skulle ligga och ”vänta” på filten (på godis förstås men ändå) och de fick inte hälsa på besökarna innan jag sa varsågod.

    Flera av besökarna blev otroligt snopna men också positivt överraskade då hundarna inte kom framstormandes som de brukar göra, ”Nämen, vilka duktiga hundar du har”-sas det. De skulle bara veta hur mycket träning som ligger bakom just den lilla övningen 🙂

    Ändå väldigt kul att se att det verkligen fungerade.

    Ja det var allt för denna gång.

    Snart åter med nya upptåg

    Ha det bäst till dess!

    Tass och nospuss!

    Malin Suki och Ninja

  • Tillbaka till verkligheten

    Uppstart bloggen om Suki och Ninja

    Först lite om oss 3.

    Jag heter Malin Väisänen och har två finska lapphundar, Suki 4 år och Ninja som blir 2 år nu strax innan jul.

    Anledningen till att jag nu drar igång den här bloggen är för att jag känner att ibland så vill jag skriva mer om oss än kolumnen som jag skriver åt Svenska Hundklubben inte alltid räcker till. Så vi kör, rakt in i kaklet. Ni kommer att lära känna oss längs med vägen om ni inte redan följt oss under de två år som jag skrivit om vår resa tillsammans.

    Allt hänger på de små detaljerna!

    Först vill jag berätta om att jag nog jinxade vår fina svit av icke rymningar sen i augusti.

    Redan ngn dag efter att jag skrev förra texten till hundklubbens månadsblad så tog jag ut hundarna till bilen (3m från ytterdörren) för att åka till jobbet. Tog inga koppel, för det hade ju gått “så bra “ hittills.. 15m från ytterdörren står ett rådjur, lite gömt. Ninja får syn på den, säger “Uff” och sen drar båda hundarna iväg in i skogsbrynet som en avlöning inför julen. Jaja, ett bakslag så det heter duga. Jag skrek stoppord, svor och visslade men ingen reaktion från hundarna. Maken kom utskuttandes från huset och frågade vad som stod på. Efter att snabbt ha förklarat läget så bad jag honom att hämta koppel medan jag jagade efter rymmarna. Gick med raska steg ned mot 70-vägen nedanför huset för att se till så att inga bilar kom farandes i samma veva. Som förväntat så sprang rådjuren strax därpå över vägen och till fältet bredvid vägen. Efter kom Ninja farandes som ett skott med Suki i släptåg några meter efter. När rådjuren graciöst hoppade över det stora diket som finns mitt på fältet och ninja skulle göra det samma så såg det ut ungefär som i en tecknad film när figurerna springer rakt ut i tomma luften och därefter faller pladask ner….

    Jag trodde verkligen att vattnet i diket skull få Ninja att sluta jakten men hon ploppade upp ur diket och fortsatte springa som Gråben på jakt efter Hjulben (för er som minns). Suki däremot tvärnitade precis på kanten till diket, sökte därefter min blick och valde att glatt komma skuttande tillbaka till mig med svansen viftandes som aldrig förr. Jag överlämnade Suki till husse och fortsatte min jakt på Ninja som tillsammans med rådjuren hade fortsatt in i nästa skog bortanför fälten. Jag behövde fortsatte vissla och ropa så hon skulle kunna höra mig och efter bara ett par minuter kom hon galopperandes tillbaka, lika lycklig som när hon stack iväg, men betydligt smutsigare, mkt tack vare doppet i diket gissar jag. Så Suki fick följa med till jobbet medan Ninja fick stanna hemma och skämmas lite. Ett bakslag i vår träning, javisst, men det är bara att ta nya tag och kriga vidare. Någon dag i framtiden (när vete tusan) så kommer hundarna välja mig istället för bytet, det gäller bara att jag ska få dem att inse att jag är värdefullare att välja än ett ev. byte på språng.

    Så här års påverkar mörkret och vädret både mig och hundarna. Ingen har riktig lust att hitta på något utomhus, gräsmattan är en lervälling så där får/kan vi inte vara så mkt just nu (läs innan minusgraderna kom) och till och med de vanliga promenaderna har blivit jobbiga, då alla vilda djur kommer ut tidigare på kvällarna, rör sig i mörkret vilket triggar hundarna extra mycket med skuggor som rör sig och dofterna blir fler.

    Så vi testar att göra små saker inomhus istället. Som ex. så tränar hundarna på att hålla/plocka upp från golvet. Främst små saker såsom pennor, tomma toarullar, mina airpods. m m. Syftet är att kunna hämta och lämna saker till mig, eller ngn anna (utan att tugga på dem, vilket i sig är en prövning).

    Suki har kommit längst (eftersom vi har tränat i flera år) så hon törs/vill hålla i olika sorters material medan Ninja är mer osäker och tycker vissa material är obehagliga men hon visar god vilja att försöka iaf. Bästa tricket ( Nr 1 på tio i topplistan över användbara trick) som jag lärt dem, är att ta av mina strumpor på kvällen, sååå skönt! Suki är en riktig hejare på detta med Ninja gärna tar tillfället i akt och börjar lattja med strumporna, innan hon kommer med dem.

    Vi repeterar också passivitet genom vår övning “vänta” ( Nr 2 på tio i topplistan över användbara trick) eftersom de varit lite stökiga ett par gånger på jobbet. Det blev stor skillnad när jag tog med mig filten och visade båda hundarna att de skulle ligga och ”vänta” på filten (på godis förstås men ändå) och de fick inte hälsa på besökarna innan jag sa varsågod.

    Flera av besökarna blev otroligt snopna men också positivt överraskade då hundarna inte kom framstormandes som de brukar göra, ”Nämen, vilka duktiga hundar du har”-sas det. De skulle bara veta hur mycket träning som ligger bakom just den lilla övningen 🙂

    Ändå väldigt kul att se att det verkligen fungerade.

    Ja det var allt för denna gång.

    Snart åter med nya upptåg

    Ha det bäst till dess!

    Tass och nospuss!

    Malin Suki och Ninja

  • The Heat is on

    Uppstart bloggen om Suki och Ninja

    Först lite om oss 3.

    Jag heter Malin Väisänen och har två finska lapphundar, Suki 4 år och Ninja som blir 2 år nu strax innan jul.

    Anledningen till att jag nu drar igång den här bloggen är för att jag känner att ibland så vill jag skriva mer om oss än kolumnen som jag skriver åt Svenska Hundklubben inte alltid räcker till. Så vi kör, rakt in i kaklet. Ni kommer att lära känna oss längs med vägen om ni inte redan följt oss under de två år som jag skrivit om vår resa tillsammans.

    Allt hänger på de små detaljerna!

    Först vill jag berätta om att jag nog jinxade vår fina svit av icke rymningar sen i augusti.

    Redan ngn dag efter att jag skrev förra texten till hundklubbens månadsblad så tog jag ut hundarna till bilen (3m från ytterdörren) för att åka till jobbet. Tog inga koppel, för det hade ju gått “så bra “ hittills.. 15m från ytterdörren står ett rådjur, lite gömt. Ninja får syn på den, säger “Uff” och sen drar båda hundarna iväg in i skogsbrynet som en avlöning inför julen. Jaja, ett bakslag så det heter duga. Jag skrek stoppord, svor och visslade men ingen reaktion från hundarna. Maken kom utskuttandes från huset och frågade vad som stod på. Efter att snabbt ha förklarat läget så bad jag honom att hämta koppel medan jag jagade efter rymmarna. Gick med raska steg ned mot 70-vägen nedanför huset för att se till så att inga bilar kom farandes i samma veva. Som förväntat så sprang rådjuren strax därpå över vägen och till fältet bredvid vägen. Efter kom Ninja farandes som ett skott med Suki i släptåg några meter efter. När rådjuren graciöst hoppade över det stora diket som finns mitt på fältet och ninja skulle göra det samma så såg det ut ungefär som i en tecknad film när figurerna springer rakt ut i tomma luften och därefter faller pladask ner….

    Jag trodde verkligen att vattnet i diket skull få Ninja att sluta jakten men hon ploppade upp ur diket och fortsatte springa som Gråben på jakt efter Hjulben (för er som minns). Suki däremot tvärnitade precis på kanten till diket, sökte därefter min blick och valde att glatt komma skuttande tillbaka till mig med svansen viftandes som aldrig förr. Jag överlämnade Suki till husse och fortsatte min jakt på Ninja som tillsammans med rådjuren hade fortsatt in i nästa skog bortanför fälten. Jag behövde fortsatte vissla och ropa så hon skulle kunna höra mig och efter bara ett par minuter kom hon galopperandes tillbaka, lika lycklig som när hon stack iväg, men betydligt smutsigare, mkt tack vare doppet i diket gissar jag. Så Suki fick följa med till jobbet medan Ninja fick stanna hemma och skämmas lite. Ett bakslag i vår träning, javisst, men det är bara att ta nya tag och kriga vidare. Någon dag i framtiden (när vete tusan) så kommer hundarna välja mig istället för bytet, det gäller bara att jag ska få dem att inse att jag är värdefullare att välja än ett ev. byte på språng.

    Så här års påverkar mörkret och vädret både mig och hundarna. Ingen har riktig lust att hitta på något utomhus, gräsmattan är en lervälling så där får/kan vi inte vara så mkt just nu (läs innan minusgraderna kom) och till och med de vanliga promenaderna har blivit jobbiga, då alla vilda djur kommer ut tidigare på kvällarna, rör sig i mörkret vilket triggar hundarna extra mycket med skuggor som rör sig och dofterna blir fler.

    Så vi testar att göra små saker inomhus istället. Som ex. så tränar hundarna på att hålla/plocka upp från golvet. Främst små saker såsom pennor, tomma toarullar, mina airpods. m m. Syftet är att kunna hämta och lämna saker till mig, eller ngn anna (utan att tugga på dem, vilket i sig är en prövning).

    Suki har kommit längst (eftersom vi har tränat i flera år) så hon törs/vill hålla i olika sorters material medan Ninja är mer osäker och tycker vissa material är obehagliga men hon visar god vilja att försöka iaf. Bästa tricket ( Nr 1 på tio i topplistan över användbara trick) som jag lärt dem, är att ta av mina strumpor på kvällen, sååå skönt! Suki är en riktig hejare på detta med Ninja gärna tar tillfället i akt och börjar lattja med strumporna, innan hon kommer med dem.

    Vi repeterar också passivitet genom vår övning “vänta” ( Nr 2 på tio i topplistan över användbara trick) eftersom de varit lite stökiga ett par gånger på jobbet. Det blev stor skillnad när jag tog med mig filten och visade båda hundarna att de skulle ligga och ”vänta” på filten (på godis förstås men ändå) och de fick inte hälsa på besökarna innan jag sa varsågod.

    Flera av besökarna blev otroligt snopna men också positivt överraskade då hundarna inte kom framstormandes som de brukar göra, ”Nämen, vilka duktiga hundar du har”-sas det. De skulle bara veta hur mycket träning som ligger bakom just den lilla övningen 🙂

    Ändå väldigt kul att se att det verkligen fungerade.

    Ja det var allt för denna gång.

    Snart åter med nya upptåg

    Ha det bäst till dess!

    Tass och nospuss!

    Malin Suki och Ninja

  • Kaos eller ordning och reda

    Uppstart bloggen om Suki och Ninja

    Först lite om oss 3.

    Jag heter Malin Väisänen och har två finska lapphundar, Suki 4 år och Ninja som blir 2 år nu strax innan jul.

    Anledningen till att jag nu drar igång den här bloggen är för att jag känner att ibland så vill jag skriva mer om oss än kolumnen som jag skriver åt Svenska Hundklubben inte alltid räcker till. Så vi kör, rakt in i kaklet. Ni kommer att lära känna oss längs med vägen om ni inte redan följt oss under de två år som jag skrivit om vår resa tillsammans.

    Allt hänger på de små detaljerna!

    Först vill jag berätta om att jag nog jinxade vår fina svit av icke rymningar sen i augusti.

    Redan ngn dag efter att jag skrev förra texten till hundklubbens månadsblad så tog jag ut hundarna till bilen (3m från ytterdörren) för att åka till jobbet. Tog inga koppel, för det hade ju gått “så bra “ hittills.. 15m från ytterdörren står ett rådjur, lite gömt. Ninja får syn på den, säger “Uff” och sen drar båda hundarna iväg in i skogsbrynet som en avlöning inför julen. Jaja, ett bakslag så det heter duga. Jag skrek stoppord, svor och visslade men ingen reaktion från hundarna. Maken kom utskuttandes från huset och frågade vad som stod på. Efter att snabbt ha förklarat läget så bad jag honom att hämta koppel medan jag jagade efter rymmarna. Gick med raska steg ned mot 70-vägen nedanför huset för att se till så att inga bilar kom farandes i samma veva. Som förväntat så sprang rådjuren strax därpå över vägen och till fältet bredvid vägen. Efter kom Ninja farandes som ett skott med Suki i släptåg några meter efter. När rådjuren graciöst hoppade över det stora diket som finns mitt på fältet och ninja skulle göra det samma så såg det ut ungefär som i en tecknad film när figurerna springer rakt ut i tomma luften och därefter faller pladask ner….

    Jag trodde verkligen att vattnet i diket skull få Ninja att sluta jakten men hon ploppade upp ur diket och fortsatte springa som Gråben på jakt efter Hjulben (för er som minns). Suki däremot tvärnitade precis på kanten till diket, sökte därefter min blick och valde att glatt komma skuttande tillbaka till mig med svansen viftandes som aldrig förr. Jag överlämnade Suki till husse och fortsatte min jakt på Ninja som tillsammans med rådjuren hade fortsatt in i nästa skog bortanför fälten. Jag behövde fortsatte vissla och ropa så hon skulle kunna höra mig och efter bara ett par minuter kom hon galopperandes tillbaka, lika lycklig som när hon stack iväg, men betydligt smutsigare, mkt tack vare doppet i diket gissar jag. Så Suki fick följa med till jobbet medan Ninja fick stanna hemma och skämmas lite. Ett bakslag i vår träning, javisst, men det är bara att ta nya tag och kriga vidare. Någon dag i framtiden (när vete tusan) så kommer hundarna välja mig istället för bytet, det gäller bara att jag ska få dem att inse att jag är värdefullare att välja än ett ev. byte på språng.

    Så här års påverkar mörkret och vädret både mig och hundarna. Ingen har riktig lust att hitta på något utomhus, gräsmattan är en lervälling så där får/kan vi inte vara så mkt just nu (läs innan minusgraderna kom) och till och med de vanliga promenaderna har blivit jobbiga, då alla vilda djur kommer ut tidigare på kvällarna, rör sig i mörkret vilket triggar hundarna extra mycket med skuggor som rör sig och dofterna blir fler.

    Så vi testar att göra små saker inomhus istället. Som ex. så tränar hundarna på att hålla/plocka upp från golvet. Främst små saker såsom pennor, tomma toarullar, mina airpods. m m. Syftet är att kunna hämta och lämna saker till mig, eller ngn anna (utan att tugga på dem, vilket i sig är en prövning).

    Suki har kommit längst (eftersom vi har tränat i flera år) så hon törs/vill hålla i olika sorters material medan Ninja är mer osäker och tycker vissa material är obehagliga men hon visar god vilja att försöka iaf. Bästa tricket ( Nr 1 på tio i topplistan över användbara trick) som jag lärt dem, är att ta av mina strumpor på kvällen, sååå skönt! Suki är en riktig hejare på detta med Ninja gärna tar tillfället i akt och börjar lattja med strumporna, innan hon kommer med dem.

    Vi repeterar också passivitet genom vår övning “vänta” ( Nr 2 på tio i topplistan över användbara trick) eftersom de varit lite stökiga ett par gånger på jobbet. Det blev stor skillnad när jag tog med mig filten och visade båda hundarna att de skulle ligga och ”vänta” på filten (på godis förstås men ändå) och de fick inte hälsa på besökarna innan jag sa varsågod.

    Flera av besökarna blev otroligt snopna men också positivt överraskade då hundarna inte kom framstormandes som de brukar göra, ”Nämen, vilka duktiga hundar du har”-sas det. De skulle bara veta hur mycket träning som ligger bakom just den lilla övningen 🙂

    Ändå väldigt kul att se att det verkligen fungerade.

    Ja det var allt för denna gång.

    Snart åter med nya upptåg

    Ha det bäst till dess!

    Tass och nospuss!

    Malin Suki och Ninja

  • Långlina=livlina

    Uppstart bloggen om Suki och Ninja

    Först lite om oss 3.

    Jag heter Malin Väisänen och har två finska lapphundar, Suki 4 år och Ninja som blir 2 år nu strax innan jul.

    Anledningen till att jag nu drar igång den här bloggen är för att jag känner att ibland så vill jag skriva mer om oss än kolumnen som jag skriver åt Svenska Hundklubben inte alltid räcker till. Så vi kör, rakt in i kaklet. Ni kommer att lära känna oss längs med vägen om ni inte redan följt oss under de två år som jag skrivit om vår resa tillsammans.

    Allt hänger på de små detaljerna!

    Först vill jag berätta om att jag nog jinxade vår fina svit av icke rymningar sen i augusti.

    Redan ngn dag efter att jag skrev förra texten till hundklubbens månadsblad så tog jag ut hundarna till bilen (3m från ytterdörren) för att åka till jobbet. Tog inga koppel, för det hade ju gått “så bra “ hittills.. 15m från ytterdörren står ett rådjur, lite gömt. Ninja får syn på den, säger “Uff” och sen drar båda hundarna iväg in i skogsbrynet som en avlöning inför julen. Jaja, ett bakslag så det heter duga. Jag skrek stoppord, svor och visslade men ingen reaktion från hundarna. Maken kom utskuttandes från huset och frågade vad som stod på. Efter att snabbt ha förklarat läget så bad jag honom att hämta koppel medan jag jagade efter rymmarna. Gick med raska steg ned mot 70-vägen nedanför huset för att se till så att inga bilar kom farandes i samma veva. Som förväntat så sprang rådjuren strax därpå över vägen och till fältet bredvid vägen. Efter kom Ninja farandes som ett skott med Suki i släptåg några meter efter. När rådjuren graciöst hoppade över det stora diket som finns mitt på fältet och ninja skulle göra det samma så såg det ut ungefär som i en tecknad film när figurerna springer rakt ut i tomma luften och därefter faller pladask ner….

    Jag trodde verkligen att vattnet i diket skull få Ninja att sluta jakten men hon ploppade upp ur diket och fortsatte springa som Gråben på jakt efter Hjulben (för er som minns). Suki däremot tvärnitade precis på kanten till diket, sökte därefter min blick och valde att glatt komma skuttande tillbaka till mig med svansen viftandes som aldrig förr. Jag överlämnade Suki till husse och fortsatte min jakt på Ninja som tillsammans med rådjuren hade fortsatt in i nästa skog bortanför fälten. Jag behövde fortsatte vissla och ropa så hon skulle kunna höra mig och efter bara ett par minuter kom hon galopperandes tillbaka, lika lycklig som när hon stack iväg, men betydligt smutsigare, mkt tack vare doppet i diket gissar jag. Så Suki fick följa med till jobbet medan Ninja fick stanna hemma och skämmas lite. Ett bakslag i vår träning, javisst, men det är bara att ta nya tag och kriga vidare. Någon dag i framtiden (när vete tusan) så kommer hundarna välja mig istället för bytet, det gäller bara att jag ska få dem att inse att jag är värdefullare att välja än ett ev. byte på språng.

    Så här års påverkar mörkret och vädret både mig och hundarna. Ingen har riktig lust att hitta på något utomhus, gräsmattan är en lervälling så där får/kan vi inte vara så mkt just nu (läs innan minusgraderna kom) och till och med de vanliga promenaderna har blivit jobbiga, då alla vilda djur kommer ut tidigare på kvällarna, rör sig i mörkret vilket triggar hundarna extra mycket med skuggor som rör sig och dofterna blir fler.

    Så vi testar att göra små saker inomhus istället. Som ex. så tränar hundarna på att hålla/plocka upp från golvet. Främst små saker såsom pennor, tomma toarullar, mina airpods. m m. Syftet är att kunna hämta och lämna saker till mig, eller ngn anna (utan att tugga på dem, vilket i sig är en prövning).

    Suki har kommit längst (eftersom vi har tränat i flera år) så hon törs/vill hålla i olika sorters material medan Ninja är mer osäker och tycker vissa material är obehagliga men hon visar god vilja att försöka iaf. Bästa tricket ( Nr 1 på tio i topplistan över användbara trick) som jag lärt dem, är att ta av mina strumpor på kvällen, sååå skönt! Suki är en riktig hejare på detta med Ninja gärna tar tillfället i akt och börjar lattja med strumporna, innan hon kommer med dem.

    Vi repeterar också passivitet genom vår övning “vänta” ( Nr 2 på tio i topplistan över användbara trick) eftersom de varit lite stökiga ett par gånger på jobbet. Det blev stor skillnad när jag tog med mig filten och visade båda hundarna att de skulle ligga och ”vänta” på filten (på godis förstås men ändå) och de fick inte hälsa på besökarna innan jag sa varsågod.

    Flera av besökarna blev otroligt snopna men också positivt överraskade då hundarna inte kom framstormandes som de brukar göra, ”Nämen, vilka duktiga hundar du har”-sas det. De skulle bara veta hur mycket träning som ligger bakom just den lilla övningen 🙂

    Ändå väldigt kul att se att det verkligen fungerade.

    Ja det var allt för denna gång.

    Snart åter med nya upptåg

    Ha det bäst till dess!

    Tass och nospuss!

    Malin Suki och Ninja

  • Ljuset kommer åter

    Uppstart bloggen om Suki och Ninja

    Först lite om oss 3.

    Jag heter Malin Väisänen och har två finska lapphundar, Suki 4 år och Ninja som blir 2 år nu strax innan jul.

    Anledningen till att jag nu drar igång den här bloggen är för att jag känner att ibland så vill jag skriva mer om oss än kolumnen som jag skriver åt Svenska Hundklubben inte alltid räcker till. Så vi kör, rakt in i kaklet. Ni kommer att lära känna oss längs med vägen om ni inte redan följt oss under de två år som jag skrivit om vår resa tillsammans.

    Allt hänger på de små detaljerna!

    Först vill jag berätta om att jag nog jinxade vår fina svit av icke rymningar sen i augusti.

    Redan ngn dag efter att jag skrev förra texten till hundklubbens månadsblad så tog jag ut hundarna till bilen (3m från ytterdörren) för att åka till jobbet. Tog inga koppel, för det hade ju gått “så bra “ hittills.. 15m från ytterdörren står ett rådjur, lite gömt. Ninja får syn på den, säger “Uff” och sen drar båda hundarna iväg in i skogsbrynet som en avlöning inför julen. Jaja, ett bakslag så det heter duga. Jag skrek stoppord, svor och visslade men ingen reaktion från hundarna. Maken kom utskuttandes från huset och frågade vad som stod på. Efter att snabbt ha förklarat läget så bad jag honom att hämta koppel medan jag jagade efter rymmarna. Gick med raska steg ned mot 70-vägen nedanför huset för att se till så att inga bilar kom farandes i samma veva. Som förväntat så sprang rådjuren strax därpå över vägen och till fältet bredvid vägen. Efter kom Ninja farandes som ett skott med Suki i släptåg några meter efter. När rådjuren graciöst hoppade över det stora diket som finns mitt på fältet och ninja skulle göra det samma så såg det ut ungefär som i en tecknad film när figurerna springer rakt ut i tomma luften och därefter faller pladask ner….

    Jag trodde verkligen att vattnet i diket skull få Ninja att sluta jakten men hon ploppade upp ur diket och fortsatte springa som Gråben på jakt efter Hjulben (för er som minns). Suki däremot tvärnitade precis på kanten till diket, sökte därefter min blick och valde att glatt komma skuttande tillbaka till mig med svansen viftandes som aldrig förr. Jag överlämnade Suki till husse och fortsatte min jakt på Ninja som tillsammans med rådjuren hade fortsatt in i nästa skog bortanför fälten. Jag behövde fortsatte vissla och ropa så hon skulle kunna höra mig och efter bara ett par minuter kom hon galopperandes tillbaka, lika lycklig som när hon stack iväg, men betydligt smutsigare, mkt tack vare doppet i diket gissar jag. Så Suki fick följa med till jobbet medan Ninja fick stanna hemma och skämmas lite. Ett bakslag i vår träning, javisst, men det är bara att ta nya tag och kriga vidare. Någon dag i framtiden (när vete tusan) så kommer hundarna välja mig istället för bytet, det gäller bara att jag ska få dem att inse att jag är värdefullare att välja än ett ev. byte på språng.

    Så här års påverkar mörkret och vädret både mig och hundarna. Ingen har riktig lust att hitta på något utomhus, gräsmattan är en lervälling så där får/kan vi inte vara så mkt just nu (läs innan minusgraderna kom) och till och med de vanliga promenaderna har blivit jobbiga, då alla vilda djur kommer ut tidigare på kvällarna, rör sig i mörkret vilket triggar hundarna extra mycket med skuggor som rör sig och dofterna blir fler.

    Så vi testar att göra små saker inomhus istället. Som ex. så tränar hundarna på att hålla/plocka upp från golvet. Främst små saker såsom pennor, tomma toarullar, mina airpods. m m. Syftet är att kunna hämta och lämna saker till mig, eller ngn anna (utan att tugga på dem, vilket i sig är en prövning).

    Suki har kommit längst (eftersom vi har tränat i flera år) så hon törs/vill hålla i olika sorters material medan Ninja är mer osäker och tycker vissa material är obehagliga men hon visar god vilja att försöka iaf. Bästa tricket ( Nr 1 på tio i topplistan över användbara trick) som jag lärt dem, är att ta av mina strumpor på kvällen, sååå skönt! Suki är en riktig hejare på detta med Ninja gärna tar tillfället i akt och börjar lattja med strumporna, innan hon kommer med dem.

    Vi repeterar också passivitet genom vår övning “vänta” ( Nr 2 på tio i topplistan över användbara trick) eftersom de varit lite stökiga ett par gånger på jobbet. Det blev stor skillnad när jag tog med mig filten och visade båda hundarna att de skulle ligga och ”vänta” på filten (på godis förstås men ändå) och de fick inte hälsa på besökarna innan jag sa varsågod.

    Flera av besökarna blev otroligt snopna men också positivt överraskade då hundarna inte kom framstormandes som de brukar göra, ”Nämen, vilka duktiga hundar du har”-sas det. De skulle bara veta hur mycket träning som ligger bakom just den lilla övningen 🙂

    Ändå väldigt kul att se att det verkligen fungerade.

    Ja det var allt för denna gång.

    Snart åter med nya upptåg

    Ha det bäst till dess!

    Tass och nospuss!

    Malin Suki och Ninja

  • Löptikar med vårkänslor och kuren mot asfaltprickar

    Uppstart bloggen om Suki och Ninja

    Först lite om oss 3.

    Jag heter Malin Väisänen och har två finska lapphundar, Suki 4 år och Ninja som blir 2 år nu strax innan jul.

    Anledningen till att jag nu drar igång den här bloggen är för att jag känner att ibland så vill jag skriva mer om oss än kolumnen som jag skriver åt Svenska Hundklubben inte alltid räcker till. Så vi kör, rakt in i kaklet. Ni kommer att lära känna oss längs med vägen om ni inte redan följt oss under de två år som jag skrivit om vår resa tillsammans.

    Allt hänger på de små detaljerna!

    Först vill jag berätta om att jag nog jinxade vår fina svit av icke rymningar sen i augusti.

    Redan ngn dag efter att jag skrev förra texten till hundklubbens månadsblad så tog jag ut hundarna till bilen (3m från ytterdörren) för att åka till jobbet. Tog inga koppel, för det hade ju gått “så bra “ hittills.. 15m från ytterdörren står ett rådjur, lite gömt. Ninja får syn på den, säger “Uff” och sen drar båda hundarna iväg in i skogsbrynet som en avlöning inför julen. Jaja, ett bakslag så det heter duga. Jag skrek stoppord, svor och visslade men ingen reaktion från hundarna. Maken kom utskuttandes från huset och frågade vad som stod på. Efter att snabbt ha förklarat läget så bad jag honom att hämta koppel medan jag jagade efter rymmarna. Gick med raska steg ned mot 70-vägen nedanför huset för att se till så att inga bilar kom farandes i samma veva. Som förväntat så sprang rådjuren strax därpå över vägen och till fältet bredvid vägen. Efter kom Ninja farandes som ett skott med Suki i släptåg några meter efter. När rådjuren graciöst hoppade över det stora diket som finns mitt på fältet och ninja skulle göra det samma så såg det ut ungefär som i en tecknad film när figurerna springer rakt ut i tomma luften och därefter faller pladask ner….

    Jag trodde verkligen att vattnet i diket skull få Ninja att sluta jakten men hon ploppade upp ur diket och fortsatte springa som Gråben på jakt efter Hjulben (för er som minns). Suki däremot tvärnitade precis på kanten till diket, sökte därefter min blick och valde att glatt komma skuttande tillbaka till mig med svansen viftandes som aldrig förr. Jag överlämnade Suki till husse och fortsatte min jakt på Ninja som tillsammans med rådjuren hade fortsatt in i nästa skog bortanför fälten. Jag behövde fortsatte vissla och ropa så hon skulle kunna höra mig och efter bara ett par minuter kom hon galopperandes tillbaka, lika lycklig som när hon stack iväg, men betydligt smutsigare, mkt tack vare doppet i diket gissar jag. Så Suki fick följa med till jobbet medan Ninja fick stanna hemma och skämmas lite. Ett bakslag i vår träning, javisst, men det är bara att ta nya tag och kriga vidare. Någon dag i framtiden (när vete tusan) så kommer hundarna välja mig istället för bytet, det gäller bara att jag ska få dem att inse att jag är värdefullare att välja än ett ev. byte på språng.

    Så här års påverkar mörkret och vädret både mig och hundarna. Ingen har riktig lust att hitta på något utomhus, gräsmattan är en lervälling så där får/kan vi inte vara så mkt just nu (läs innan minusgraderna kom) och till och med de vanliga promenaderna har blivit jobbiga, då alla vilda djur kommer ut tidigare på kvällarna, rör sig i mörkret vilket triggar hundarna extra mycket med skuggor som rör sig och dofterna blir fler.

    Så vi testar att göra små saker inomhus istället. Som ex. så tränar hundarna på att hålla/plocka upp från golvet. Främst små saker såsom pennor, tomma toarullar, mina airpods. m m. Syftet är att kunna hämta och lämna saker till mig, eller ngn anna (utan att tugga på dem, vilket i sig är en prövning).

    Suki har kommit längst (eftersom vi har tränat i flera år) så hon törs/vill hålla i olika sorters material medan Ninja är mer osäker och tycker vissa material är obehagliga men hon visar god vilja att försöka iaf. Bästa tricket ( Nr 1 på tio i topplistan över användbara trick) som jag lärt dem, är att ta av mina strumpor på kvällen, sååå skönt! Suki är en riktig hejare på detta med Ninja gärna tar tillfället i akt och börjar lattja med strumporna, innan hon kommer med dem.

    Vi repeterar också passivitet genom vår övning “vänta” ( Nr 2 på tio i topplistan över användbara trick) eftersom de varit lite stökiga ett par gånger på jobbet. Det blev stor skillnad när jag tog med mig filten och visade båda hundarna att de skulle ligga och ”vänta” på filten (på godis förstås men ändå) och de fick inte hälsa på besökarna innan jag sa varsågod.

    Flera av besökarna blev otroligt snopna men också positivt överraskade då hundarna inte kom framstormandes som de brukar göra, ”Nämen, vilka duktiga hundar du har”-sas det. De skulle bara veta hur mycket träning som ligger bakom just den lilla övningen 🙂

    Ändå väldigt kul att se att det verkligen fungerade.

    Ja det var allt för denna gång.

    Snart åter med nya upptåg

    Ha det bäst till dess!

    Tass och nospuss!

    Malin Suki och Ninja

  • Längtan efter ett ”normalt” nytt år

    Uppstart bloggen om Suki och Ninja

    Först lite om oss 3.

    Jag heter Malin Väisänen och har två finska lapphundar, Suki 4 år och Ninja som blir 2 år nu strax innan jul.

    Anledningen till att jag nu drar igång den här bloggen är för att jag känner att ibland så vill jag skriva mer om oss än kolumnen som jag skriver åt Svenska Hundklubben inte alltid räcker till. Så vi kör, rakt in i kaklet. Ni kommer att lära känna oss längs med vägen om ni inte redan följt oss under de två år som jag skrivit om vår resa tillsammans.

    Allt hänger på de små detaljerna!

    Först vill jag berätta om att jag nog jinxade vår fina svit av icke rymningar sen i augusti.

    Redan ngn dag efter att jag skrev förra texten till hundklubbens månadsblad så tog jag ut hundarna till bilen (3m från ytterdörren) för att åka till jobbet. Tog inga koppel, för det hade ju gått “så bra “ hittills.. 15m från ytterdörren står ett rådjur, lite gömt. Ninja får syn på den, säger “Uff” och sen drar båda hundarna iväg in i skogsbrynet som en avlöning inför julen. Jaja, ett bakslag så det heter duga. Jag skrek stoppord, svor och visslade men ingen reaktion från hundarna. Maken kom utskuttandes från huset och frågade vad som stod på. Efter att snabbt ha förklarat läget så bad jag honom att hämta koppel medan jag jagade efter rymmarna. Gick med raska steg ned mot 70-vägen nedanför huset för att se till så att inga bilar kom farandes i samma veva. Som förväntat så sprang rådjuren strax därpå över vägen och till fältet bredvid vägen. Efter kom Ninja farandes som ett skott med Suki i släptåg några meter efter. När rådjuren graciöst hoppade över det stora diket som finns mitt på fältet och ninja skulle göra det samma så såg det ut ungefär som i en tecknad film när figurerna springer rakt ut i tomma luften och därefter faller pladask ner….

    Jag trodde verkligen att vattnet i diket skull få Ninja att sluta jakten men hon ploppade upp ur diket och fortsatte springa som Gråben på jakt efter Hjulben (för er som minns). Suki däremot tvärnitade precis på kanten till diket, sökte därefter min blick och valde att glatt komma skuttande tillbaka till mig med svansen viftandes som aldrig förr. Jag överlämnade Suki till husse och fortsatte min jakt på Ninja som tillsammans med rådjuren hade fortsatt in i nästa skog bortanför fälten. Jag behövde fortsatte vissla och ropa så hon skulle kunna höra mig och efter bara ett par minuter kom hon galopperandes tillbaka, lika lycklig som när hon stack iväg, men betydligt smutsigare, mkt tack vare doppet i diket gissar jag. Så Suki fick följa med till jobbet medan Ninja fick stanna hemma och skämmas lite. Ett bakslag i vår träning, javisst, men det är bara att ta nya tag och kriga vidare. Någon dag i framtiden (när vete tusan) så kommer hundarna välja mig istället för bytet, det gäller bara att jag ska få dem att inse att jag är värdefullare att välja än ett ev. byte på språng.

    Så här års påverkar mörkret och vädret både mig och hundarna. Ingen har riktig lust att hitta på något utomhus, gräsmattan är en lervälling så där får/kan vi inte vara så mkt just nu (läs innan minusgraderna kom) och till och med de vanliga promenaderna har blivit jobbiga, då alla vilda djur kommer ut tidigare på kvällarna, rör sig i mörkret vilket triggar hundarna extra mycket med skuggor som rör sig och dofterna blir fler.

    Så vi testar att göra små saker inomhus istället. Som ex. så tränar hundarna på att hålla/plocka upp från golvet. Främst små saker såsom pennor, tomma toarullar, mina airpods. m m. Syftet är att kunna hämta och lämna saker till mig, eller ngn anna (utan att tugga på dem, vilket i sig är en prövning).

    Suki har kommit längst (eftersom vi har tränat i flera år) så hon törs/vill hålla i olika sorters material medan Ninja är mer osäker och tycker vissa material är obehagliga men hon visar god vilja att försöka iaf. Bästa tricket ( Nr 1 på tio i topplistan över användbara trick) som jag lärt dem, är att ta av mina strumpor på kvällen, sååå skönt! Suki är en riktig hejare på detta med Ninja gärna tar tillfället i akt och börjar lattja med strumporna, innan hon kommer med dem.

    Vi repeterar också passivitet genom vår övning “vänta” ( Nr 2 på tio i topplistan över användbara trick) eftersom de varit lite stökiga ett par gånger på jobbet. Det blev stor skillnad när jag tog med mig filten och visade båda hundarna att de skulle ligga och ”vänta” på filten (på godis förstås men ändå) och de fick inte hälsa på besökarna innan jag sa varsågod.

    Flera av besökarna blev otroligt snopna men också positivt överraskade då hundarna inte kom framstormandes som de brukar göra, ”Nämen, vilka duktiga hundar du har”-sas det. De skulle bara veta hur mycket träning som ligger bakom just den lilla övningen 🙂

    Ändå väldigt kul att se att det verkligen fungerade.

    Ja det var allt för denna gång.

    Snart åter med nya upptåg

    Ha det bäst till dess!

    Tass och nospuss!

    Malin Suki och Ninja

  • Hej Världen!

    Uppstart bloggen om Suki och Ninja

    Först lite om oss 3.

    Jag heter Malin Väisänen och har två finska lapphundar, Suki 4 år och Ninja som blir 2 år nu strax innan jul.

    Anledningen till att jag nu drar igång den här bloggen är för att jag känner att ibland så vill jag skriva mer om oss än kolumnen som jag skriver åt Svenska Hundklubben inte alltid räcker till. Så vi kör, rakt in i kaklet. Ni kommer att lära känna oss längs med vägen om ni inte redan följt oss under de två år som jag skrivit om vår resa tillsammans.

    Allt hänger på de små detaljerna!

    Först vill jag berätta om att jag nog jinxade vår fina svit av icke rymningar sen i augusti.

    Redan ngn dag efter att jag skrev förra texten till hundklubbens månadsblad så tog jag ut hundarna till bilen (3m från ytterdörren) för att åka till jobbet. Tog inga koppel, för det hade ju gått “så bra “ hittills.. 15m från ytterdörren står ett rådjur, lite gömt. Ninja får syn på den, säger “Uff” och sen drar båda hundarna iväg in i skogsbrynet som en avlöning inför julen. Jaja, ett bakslag så det heter duga. Jag skrek stoppord, svor och visslade men ingen reaktion från hundarna. Maken kom utskuttandes från huset och frågade vad som stod på. Efter att snabbt ha förklarat läget så bad jag honom att hämta koppel medan jag jagade efter rymmarna. Gick med raska steg ned mot 70-vägen nedanför huset för att se till så att inga bilar kom farandes i samma veva. Som förväntat så sprang rådjuren strax därpå över vägen och till fältet bredvid vägen. Efter kom Ninja farandes som ett skott med Suki i släptåg några meter efter. När rådjuren graciöst hoppade över det stora diket som finns mitt på fältet och ninja skulle göra det samma så såg det ut ungefär som i en tecknad film när figurerna springer rakt ut i tomma luften och därefter faller pladask ner….

    Jag trodde verkligen att vattnet i diket skull få Ninja att sluta jakten men hon ploppade upp ur diket och fortsatte springa som Gråben på jakt efter Hjulben (för er som minns). Suki däremot tvärnitade precis på kanten till diket, sökte därefter min blick och valde att glatt komma skuttande tillbaka till mig med svansen viftandes som aldrig förr. Jag överlämnade Suki till husse och fortsatte min jakt på Ninja som tillsammans med rådjuren hade fortsatt in i nästa skog bortanför fälten. Jag behövde fortsatte vissla och ropa så hon skulle kunna höra mig och efter bara ett par minuter kom hon galopperandes tillbaka, lika lycklig som när hon stack iväg, men betydligt smutsigare, mkt tack vare doppet i diket gissar jag. Så Suki fick följa med till jobbet medan Ninja fick stanna hemma och skämmas lite. Ett bakslag i vår träning, javisst, men det är bara att ta nya tag och kriga vidare. Någon dag i framtiden (när vete tusan) så kommer hundarna välja mig istället för bytet, det gäller bara att jag ska få dem att inse att jag är värdefullare att välja än ett ev. byte på språng.

    Så här års påverkar mörkret och vädret både mig och hundarna. Ingen har riktig lust att hitta på något utomhus, gräsmattan är en lervälling så där får/kan vi inte vara så mkt just nu (läs innan minusgraderna kom) och till och med de vanliga promenaderna har blivit jobbiga, då alla vilda djur kommer ut tidigare på kvällarna, rör sig i mörkret vilket triggar hundarna extra mycket med skuggor som rör sig och dofterna blir fler.

    Så vi testar att göra små saker inomhus istället. Som ex. så tränar hundarna på att hålla/plocka upp från golvet. Främst små saker såsom pennor, tomma toarullar, mina airpods. m m. Syftet är att kunna hämta och lämna saker till mig, eller ngn anna (utan att tugga på dem, vilket i sig är en prövning).

    Suki har kommit längst (eftersom vi har tränat i flera år) så hon törs/vill hålla i olika sorters material medan Ninja är mer osäker och tycker vissa material är obehagliga men hon visar god vilja att försöka iaf. Bästa tricket ( Nr 1 på tio i topplistan över användbara trick) som jag lärt dem, är att ta av mina strumpor på kvällen, sååå skönt! Suki är en riktig hejare på detta med Ninja gärna tar tillfället i akt och börjar lattja med strumporna, innan hon kommer med dem.

    Vi repeterar också passivitet genom vår övning “vänta” ( Nr 2 på tio i topplistan över användbara trick) eftersom de varit lite stökiga ett par gånger på jobbet. Det blev stor skillnad när jag tog med mig filten och visade båda hundarna att de skulle ligga och ”vänta” på filten (på godis förstås men ändå) och de fick inte hälsa på besökarna innan jag sa varsågod.

    Flera av besökarna blev otroligt snopna men också positivt överraskade då hundarna inte kom framstormandes som de brukar göra, ”Nämen, vilka duktiga hundar du har”-sas det. De skulle bara veta hur mycket träning som ligger bakom just den lilla övningen 🙂

    Ändå väldigt kul att se att det verkligen fungerade.

    Ja det var allt för denna gång.

    Snart åter med nya upptåg

    Ha det bäst till dess!

    Tass och nospuss!

    Malin Suki och Ninja